Vägskäl
I många, många månader har jag stått och trampat i ett vägskäl utan att riktigt veta hur jag ska kunna ta mig vidare.
Förra hösten blev allt ett stort kaos och jag tog beslut jag idag ångrar. I stundens hett stängde jag dörrar för många möjligheter och byggde upp en fasad för att överleva. Sen dess har jag känt mig vilse, jag har haft lätt till tårar, känt mig ensam även fast rummet varit fullt av människor och velat fly från min egen kropp. Jag har haft ångest, en tryckande känsla över bröstet som gör sig mer påmind i vissa situationer (ångest är inget man ska skugga ner eller lägga tabu över. Det är något man måste prata om!) och det är först nu som jag kan känna att dimman äntligen börjar lägga sig och jag kan se vägen framför mig lite ljusare.
Så, i veckan slog jag slag i en av sakerna och sa upp mig från jobbet. Idag jobbade jag mitt sista pass och har nu börjat kunna spåna över hur hösten ska se ut. Det lutar mot ett skolbyte, inte för att fly problemen utan för att lägga dem bakom sig och välja sina strider.
Jag kan le igen. Fan vilken vinst och vilken frihet.
Nu ska jag slå på en film och vänta på att min andra hälft kommer hem och kryper ner här bredvid. Han som får mig att leva.