Försöka rädda någon som helst av allt vill dö.
I panik tog jag upp telefonen,tårarna rann längst mina kinder och jag skrek att jag kommer dö utan honom. Det svartnade för ögonen och det enda jag kunde känna var hur mitt hjärta krossades, bit för bit, sen resten på en gång. Mamma kom hem, fångade upp mitt huvud innan det hann falla till marken och började sakta försöka rädda det lilla som fanns kvar av mig. Men hur kan man rädda någon som helst av allt vill dö?
Mamma lyckades. Hon fick mig att se saker på ett sätt som förut inte funnits. Hon tvingade i mig mat, när jag bara ville kräkas upp allt jag kände. Hon lät mig sova bredvid henne, så att nätterna inte blev så ensamma. Men framförallt så lät hon mig vara ledsen, utan att säga saker som att det kommer bli bra, han är bara en kille, för hon visste, att där och då var han inte bara en kille och jag kunde inte se att det en dag skulle bli bra igen, det fanns inte, och hon accepterade det. Mamma har hatat med mig, skrattat med mig, gråtit med mig och tröstat mig. Mamma har räddat mig, när jag helst av allt bara ville dö, och hon kommer rädda mig igen, hur trasig jag än är.
Tack mamma, för att du aldrig lät mig ge upp, för att du aldrig kommer låta mig ge upp och för att du räddar mig, när jag inte kan rädda mig själv.
Jag älskar dig. Föralltid.
