Min kropp.

Förlåt kroppen för att jag inte tycker om dig. Förlåt för att jag var elak mot dig. Förlåt för att jag slog sönder dina händer. Förlåt för att jag lät dig svälta.

Förlåt för att jag tvingade dig att träna mer än du orkade. Förlåt för att jag aldrig lät dig säga ifrån.
Förlåt för att jag lät dig gå hela dagar utan mat och förlåt för att jag körde ner fingrarna i din hals. Förlåt för att jag grät dina ögon röda. Förlåt för att jag inte alltid varit så smart. Förlåt för att jag hatade dig mest av allt på denna jord, när du bara var anledningen till att jag levde.

Och tack.
Tack för att du lever.
Tack hjärtat för att du fortfarande slår. Tack benen för att ni orkar bära mig och för att ni orkar springa flera mil. Tack mina händer för att ni reparerar er efter alla slag mot väggar. Tack magen för att du nu säger till när jag är hungrig och för att du säger ifrån när jag är mätt.
Tack kroppen för att du håller mig varm och för att du orkar träna. Tack för att du börjar bli stark igen och tack för att du inte är trött hela tiden. Men det jag vill tacka dig allra mest för är att du inte gav upp på mig när jag förstörde dig som mest.

Det där är jag. Det är min kropp. En kropp som det alltid har funnits något att ändra på. Det har alltid funnits något som sagt att det inte är okej att se ut sådär. Att det där inte duger. Men nu får det vara nog. Det där är jag, och jag ska lära mig älska varenda liten millimeter av det där.
Den här hösten ser min kropp ut sådär - nästa höst kanske den ser ut på ett annat sätt. Men en sak är säker, den kommer aldrig mer bli hatad på. För den är anledningen till att jag lever. Min kropp. Min fina bästa kropp.

Du.

Luften är varm även fast klockan redan passerat kvällen. Solen håller på att gå ned bakom husen och gatorna är nästan tomma.
Du går framför mig, med din röda keps bak och fram. Din hud är solbränd och glädjen hörs på din röst. Bara idag har du flera gånger berättat för mig hur bra du tycker allt är, och varje gång fylls mina ögon med tårar. Inte för att jag är ledsen, utan för att jag är så himla rik. Rik på livet.
Du gör mig rik. Och att få se dig glad är ett kvitto på att jag lyckats med min uppgift.

Jag stannar upp där vi går & du vänder dig mot mig och ler. Där och då har jag hela livet framför mina ögon. Hela livet där den största delen är du. Du du du.

Dålig vana

Dagarna fortsätter bara swisha förbi. Direkt när jag slutat igår plockade J upp mig och vi åkte in till Örebro. Behövde panikshoppa en bikini tills på lördag (skönt att ha några fler att byta med) och fyndade en för sextio ynka riksdaler på New Yorker. Rea alltså ♡ Passade på att strosa lite i andra affärer också innan vi åkte mot Kumla för att hälsa på svärmor en snabbis. En bätter måndag! 
 
Idag började jag inte förens klockan ett, så rev av ett pass med backintervaller imorse. Efter det blev det mysfrukost i soffan innan Wilma plockade upp mig och skolan kallade. Hade dock bara två lektioner, så det dröjde inte innan jag var hemma igen. Slängde ihop lite sen lunch/middag och nu sitter jag och väntar på J som tränar. Sedan får vi se vad kvällen har att erbjuda. Idol-mys med familjen lockar, så så får det nog bli. Borde ta tag i att börja packa lite smått också, men men. Skjuter på den ett tag till, haha.
Ville mest bara kika in och säga hej mellan varven. Hoppas allt är bra. Puss
 
Har inga bilder alls att bjuda på längre. Skapat en dålig vana och tycker det är för jobbigt att dra upp kameran även fast tillfälle efter tillfälle ges. Skärpning Amalia!!
 
 
 
 
Visa fler inlägg