2015-10-29

Hur lång tid ska det gå innan det är rätt tillfälle att kliva ur allt det gamla och öppna dörren till ett nytt kapitel? Blir det någonsin rätt tillfälle för det? Jag är rädd. Rädd för att bli tillbaka-kastad dit där jag nyss varit. Tillbaka-kastad till den hårda, spetsiga backe jag alldeles nyss klättrat uppför en gång. För att få mitt hjärta stampat på och krossat igen. För att ge hela mig själv till någon som efter ett tag kommer tröttna. För att ge hela mig till någon som inte ger hela sig tillbaka. Till någon som får ord att ändra innebörd, som får mig att tappa tron om framtiden och som gör att löften blir till för att brytas.
 
Jag har lovat mig själv att aldrig mer fälla tårar för någon som inte förtjänar dem och att killen som ska få mitt hjärta först måste bevisa att han förtjänar det. Men när man faller pladask för någon. När någons existens helt plötsligt kan få vilken dag som helst att lysa upp. När någon helt plötsligt är där och börjar sätta ihop bit för bit av det där krossade hjärtat, är det rätt tillfälle att våga chansa då?
 
 

Hon som finns där i alla stormar

Musiken strömmar ut ur högtalarna. Runt om mig är det fullt av tomma ölburkar och fulla människor. Min solbrända hy börjar blekna och ute gör sig hösten påmind. En kyss på halsen, en bakom örat och nu sitter jag på ett kallt golv med tårar längst kinderna. Jag vet inte vem jag ska ringa, klockan är kvar över två en lördagsnatt och alla sover. Ändå tar jag upp telefonen och kollar igenom kontaktlistan, ringer upp dig och på två sekunder har du svarat. Jag hinner inte mer än be dig komma innan du står i dörröpnningar och letar med blicken efter mig. 
 
Hur trasigt hjärtat än har varit. Hur ont ångesten än har gjort. Hur liten jag än har känt mig, så har du alltid stått där. Sida vid sida. Hållit min hand. Du har hatat med mig. Peppat mig. Tröstat mig och gjort allt i din makt för att få mig att skratta. När jag gråter, vrider du inte på dig och försöker byta samtalsämne, utan kryper närmare, kramar om mig länge och låter mig gråta. Ibland blinkar telefon av ett sms där du berättar hur stark jag är och att allt snart kommer vara bra igen. Ibland av ett sms där du undrar hur jag mår, bara för att du vill veta om min gårdag gick att andas i. Du är den som finns där i alla stormar, som står ut, som kramar. Och Emelie, jag tänker aldrig ta ett steg genom livet utan dig vid min sida. Aldrig. 
 
 
Visa fler inlägg