Min kropp.

Förlåt kroppen för att jag inte tycker om dig. Förlåt för att jag var elak mot dig. Förlåt för att jag slog sönder dina händer. Förlåt för att jag lät dig svälta.

Förlåt för att jag tvingade dig att träna mer än du orkade. Förlåt för att jag aldrig lät dig säga ifrån.
Förlåt för att jag lät dig gå hela dagar utan mat och förlåt för att jag körde ner fingrarna i din hals. Förlåt för att jag grät dina ögon röda. Förlåt för att jag inte alltid varit så smart. Förlåt för att jag hatade dig mest av allt på denna jord, när du bara var anledningen till att jag levde.

Och tack.
Tack för att du lever.
Tack hjärtat för att du fortfarande slår. Tack benen för att ni orkar bära mig och för att ni orkar springa flera mil. Tack mina händer för att ni reparerar er efter alla slag mot väggar. Tack magen för att du nu säger till när jag är hungrig och för att du säger ifrån när jag är mätt.
Tack kroppen för att du håller mig varm och för att du orkar träna. Tack för att du börjar bli stark igen och tack för att du inte är trött hela tiden. Men det jag vill tacka dig allra mest för är att du inte gav upp på mig när jag förstörde dig som mest.

Det där är jag. Det är min kropp. En kropp som det alltid har funnits något att ändra på. Det har alltid funnits något som sagt att det inte är okej att se ut sådär. Att det där inte duger. Men nu får det vara nog. Det där är jag, och jag ska lära mig älska varenda liten millimeter av det där.
Den här hösten ser min kropp ut sådär - nästa höst kanske den ser ut på ett annat sätt. Men en sak är säker, den kommer aldrig mer bli hatad på. För den är anledningen till att jag lever. Min kropp. Min fina bästa kropp.

Fetma är en sjukdom och inget som ska förespråkas.

 
Jag är upprörd.
De senaste veckorna har mitt instagramflöde svämmat över med konton ägda av personer som kallar sig fettaktivister. Fettaktivister. 
Direkt taget från googel; Fettaktivism är en samhällsrörelse som strävar efter att förändra samhällets negativa syn på fetma.
Dessa människor förespråkar då kort och gott ett fetare samhälle. Ett samhälle där fetma ska ses som något normalt. Men sakta i backarna!! Fetma är inget som ska förespråkas eller positiviseras. Fetma är en SJUKDOM. Precis som att det finns människor som lider av hjärt-och kärlsjukdom eller anorexi, så finns det människor som lider av fetma. 
Fetma är, förutom en sjukdom, även den sjukdom som dödar flest människor per år i bl.a. USA. Där dör runt 800 människor PER DAG av fetma. Fetma dödar fler människor än vad svält gör. Men detta är ett något som världen mörklägger. Vi har gjort det till ett förbjudet samtalsämne. 
 
Alla dessa fettaktivister jag sett på instagram har varit av size större. Och då menar jag STÖRRE. Nu hävdar jag inte att alla fettaktivister lider av fetma, men hittills har de jag stött på synligt gjort det. Det är människor som hackar på oss som väljer att leva ett hälsosamt liv. Det är människor som svarar på kritik med "argument" som "Onödig kommentar, nu ska jag gå och äta lite chips".
Men, allt det här kopplar inte för mig. Att det ens existerar fettaktivister är för mig något helt nytt, så jag kan verkligen inte allt om ämnet, men av det lilla som jag läst, så verkar tanken bakom fettaktivism vara helt vrickad. 
För inte skulle vi väl gå och förespråka en sjukdom som  hjärt- och kärlsjukdom eller anorexi? "Hej, kan inte du gå och berömma personen med anorexi där borta? För vi behöver förespråka och ändra synen på sjukdomen till något jätte positivt!" Det finns inget att förespråka, för det finns inget positivt inom någon utav sjukdomarna. 
 
Jag tror att dessa fettaktivister (som jag stött på) är just fettaktivister av den enkla aledning att de vill försvara sig själva. De vill slippa ta strider om varför de inte gör något åt sin sjukdom. För alla kan göra något. Det handlar bara om att vilja göra det. 
 
Det finns tusentals barn som har stor ärftlighet till fetma. Så ni föräldrar som vet om att ni och era barn ligger i riskzonen, varför stjälper ni era barn istället för att hjälpa dem? Det är NI som ska lägga grunden till era barns framtid, så jag förstår inte hur ni tänker när ni förstör den grunden genom att strunta i att lära era barn om hälsa, om vad kroppen behöver och inte behöver för att den ska fungera så bra som möjligt. Utan istället bygga grunden på fredagsgodis och lördagssnacks. (Ännu en gång, säger såklart inte att alla föräldrar gör såhär.)
 
 
Men, det finns också de människor som förespråkar kroppsposivitet och det mina vänner är en helt annan femma. Dessa människor förespråkar att alla människor är lika mycket värda, oavsett kroppsform. Och det är något jag håller med om, till hundratusenprocent. Alla har rätten att se ut som de vill, det jag menar med mitt inlägg är att det aldrig är okej att förespråka en hälsorisk. En sjukdom. 
 
Kom ihåg att allt inte är svart eller vitt, man kan äta godis en tisdag och du kan träna två gånger en lördag, men inget av det behöver gå till en överdrift. Det gäller att hitta den där balansen. Precis som med allt annat i livet. 
Ta hand om era kroppar, den ska bära er för resten av era liv.
 
 
Källor; 
http://fetma.se/fetma-i-varlden-och-i-sverige/

När känslorna ligger utanpå

Jag är, och har alltid varit, en person där känslorna ligger utan på. När jag är glad, ledsen eller sårad så syns inte bara det, utan det känns också. Skulle någon ta tag i mig vid rätt tillfället så skulle man lätt förstå hur jag känner, för jag visar det. Tydligt. Jag har aldrig försökt dölja hur jag känner, vilket många gånger har gjort att många uppfattar mig som en drama queen, vilket inte riktigt är vad jag skulle kalla mig själv.
För mig är det svårt att prata om känslor, därför visar jag det istället. Många gånger på fel sätt.

Tex. Jag är svartsjuk av mig, mycket pågrund utav hur jag blivit sårad i tidigare förhållanden, och detta har lett till att Jimmy fått stå ut med både det ena och det andra. Jag har kallat honom de mest hemska ord och varit riktigt elak, när jag egentligen bara har varit så förbannat svartsjuk och tvivlat på mig själv. När vi sen blir sams igen får jag grymt dåligt samvete och även detta är en sak som märks, ofta genom att jag kniper igen och inte säger ett ljud. Detta leder i sin tur till att Jimmy blir irriterad på mig och det hela blir en ond cirkel som är svår att bryta.

Jag är ingen lätt person att leva med, så Jimmy och min familj ska ha stor eloge som står ut med mig i mina mörkaste stunder, ni är bäst.

Nu ska jag sova, för imorgon drar vardagen igång igen, och det gäller att ligga på topp. Ha det!!

Visa fler inlägg