Min kropp.

Förlåt kroppen för att jag inte tycker om dig. Förlåt för att jag var elak mot dig. Förlåt för att jag slog sönder dina händer. Förlåt för att jag lät dig svälta.

Förlåt för att jag tvingade dig att träna mer än du orkade. Förlåt för att jag aldrig lät dig säga ifrån.
Förlåt för att jag lät dig gå hela dagar utan mat och förlåt för att jag körde ner fingrarna i din hals. Förlåt för att jag grät dina ögon röda. Förlåt för att jag inte alltid varit så smart. Förlåt för att jag hatade dig mest av allt på denna jord, när du bara var anledningen till att jag levde.

Och tack.
Tack för att du lever.
Tack hjärtat för att du fortfarande slår. Tack benen för att ni orkar bära mig och för att ni orkar springa flera mil. Tack mina händer för att ni reparerar er efter alla slag mot väggar. Tack magen för att du nu säger till när jag är hungrig och för att du säger ifrån när jag är mätt.
Tack kroppen för att du håller mig varm och för att du orkar träna. Tack för att du börjar bli stark igen och tack för att du inte är trött hela tiden. Men det jag vill tacka dig allra mest för är att du inte gav upp på mig när jag förstörde dig som mest.

Det där är jag. Det är min kropp. En kropp som det alltid har funnits något att ändra på. Det har alltid funnits något som sagt att det inte är okej att se ut sådär. Att det där inte duger. Men nu får det vara nog. Det där är jag, och jag ska lära mig älska varenda liten millimeter av det där.
Den här hösten ser min kropp ut sådär - nästa höst kanske den ser ut på ett annat sätt. Men en sak är säker, den kommer aldrig mer bli hatad på. För den är anledningen till att jag lever. Min kropp. Min fina bästa kropp.

Nedräkning på riktigt.

Dagarna springer iväg i samma takt som alltid och jag tycker fortfarande att dygnet skulle behöva fler timmar. Vad gör man av all tid egntligen? Konstigt detdär, haha. 
Vad har hänt sen sist då? Jo, en hel del faktiskt. Börjat skolan igen, sprungit tjejmilen på rekordtid, slagit distansrekord, spenderat en helg i stockholm med mamsen, papsen och jimpan och sen en massa vardagliga saker däremellan såklart. Sagt hejdå till sommaren också och välkommnat hösten. Äntligen. Denna sommar har inte varit som alla andra, har knappt hunnit tagti in att det varit sommar. Sorgligt men sant. Så därför är jag glad att den är över så jag kan börja längta efter allt hösten har att erbjuda. 
 
Snart är det min tur att fylla år, lilla jag blir sjutton. Vilken tråkig ålder, men alltid kul att fylla år ju, haha. 
Sen är det höstlov, jag och jimpster firar ett år, och vips så kommer vi vara mitt inne i juletider och allt vad det innebär. Bästa och mysigaste tiden på året. 

Men först är det dags att fly landet ett tag. Nästa vecka vid denna tid sitter jag och min bättre hälft på ett plan mot Rhodos där vi ska spendera en vecka i semesterns tecken. Längtar halvt ihjäl mig, behöver få ladda om batterierna lite. Nedräkningen har börjat på riktigt. 
 
 
Här ska vi nog kunna trivas i ett par dagar.
 
Startade dagen med en löprunda imorse tillsammans med J innan han styrde mot huvudstaden för att ikväll gå på konsert. Sen dess har jag bara pluggat, pluggat och pluggat. Hunnit bocka av en hel del av det som måste göras så nu ligger jag i fas, om inte lite före. Snart står kalas för världens bästa mormor på agendan och sen får vi se vad kvällen har att erbjuda. 
Ni då? 

När känslorna ligger utanpå

Jag är, och har alltid varit, en person där känslorna ligger utan på. När jag är glad, ledsen eller sårad så syns inte bara det, utan det känns också. Skulle någon ta tag i mig vid rätt tillfället så skulle man lätt förstå hur jag känner, för jag visar det. Tydligt. Jag har aldrig försökt dölja hur jag känner, vilket många gånger har gjort att många uppfattar mig som en drama queen, vilket inte riktigt är vad jag skulle kalla mig själv.
För mig är det svårt att prata om känslor, därför visar jag det istället. Många gånger på fel sätt.

Tex. Jag är svartsjuk av mig, mycket pågrund utav hur jag blivit sårad i tidigare förhållanden, och detta har lett till att Jimmy fått stå ut med både det ena och det andra. Jag har kallat honom de mest hemska ord och varit riktigt elak, när jag egentligen bara har varit så förbannat svartsjuk och tvivlat på mig själv. När vi sen blir sams igen får jag grymt dåligt samvete och även detta är en sak som märks, ofta genom att jag kniper igen och inte säger ett ljud. Detta leder i sin tur till att Jimmy blir irriterad på mig och det hela blir en ond cirkel som är svår att bryta.

Jag är ingen lätt person att leva med, så Jimmy och min familj ska ha stor eloge som står ut med mig i mina mörkaste stunder, ni är bäst.

Nu ska jag sova, för imorgon drar vardagen igång igen, och det gäller att ligga på topp. Ha det!!

Visa fler inlägg