2015. För att du såg mig för den jag var.

Och så närmar sig 2015 sitt slut. Det har varit ett turbulent år. Jag har behövt kämpa för att inte ramla och fått verkligheten kastad i ansiktet gång på gång. Jag slutade tro på mänskligheten för ett tag och marken under mina fötter hade gått mitt i tu. Men när allt såg som mörkast ut och livsgnistan hade runnit ur min kropp, så kom räddningen. 

Jimmy, hur ska jag någonsin kunna tacka dig för allt du har gjort och allt du gör för mig? För alla gånger du fångat mig när mina ben inte orkat, för att du lagade mig när hjärtat var i tusen bitar och för att du såg mig för den jag var. Att få vakna bredvid dig varje morgon och veta att du är där för att finnas kvar. Att du och din familj tagit emot mig med öppna armar. Att du flera gånger om dagen visar hur mycket du älskar mig och att du är, ja, just precis DU.

Du har visat mig vad äkta kärlek är och mitt hjärta kommer föralltid slå dubbla slag för dig. Du är det finaste jag har, det finaste jag haft och det finaste jag någonsin kommer få. Du har fått mig att växa som person, du står alltid vid mållinjen och pushar för att jag ska orka ta mig dit. Du sätter mig alltid i första rum och för varje sekund växer sig kärleken till dig större och större. 


Så nu stänger jag igen det sista kapitlet av 2015, hand i hand med min vapendragare, mannen i mitt liv, min Jimmy


Och du, jag älskar dig, något obeskrivligt. 

/Amalia



Dan före dan före dopparedan

Morsning korsning. 
Dagen har gått i 110 hittills men har hunnit med en hel del. Tränat, handlat och fixat de sista juklapparna, så nu kan det bockas av från listan. Kom hem vid ett och möttes av Jimmy som stod i köket och fixade mat, ibland har man det bra.

Nu ligger vi i sängen och slökollar på tv och om en stund ska vi göra oss iordning för att åka in till Karlskoga för att hitta nåt litet till till julklappsspelet. 

Jul om 2 dagar, gaahhh hinner inte med, men jag längtar. Ska bli så mysigt.


Tillbakablick till när det var minsugrader och alldeles vitt ute. Man kan ju alltid drömma...

Två månader senare

När jag var liten drömde jag om att en dag bli upplockad av en prins ridandes på en vit häst. Vi skulle gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar i hans slott. Varför jag drömde om detta var nog för att jag ofta spenderade mina dagar tittandes på Askungen.

Åren gick och jag insåg ganska snart att min dröm skulle förbli just en dröm. Sånt man ser på film sker sällan i verkligheten. Det var iallafall vad jag intalade mig själv. Tills nu.

I mitten av oktober, när mitt hjärta var krossat och jag var vilse i mitt egna liv, kom han som senare skulle bli räddningen och livsglädjen i mitt liv. Han hade visserligen ingen vit häst eller var en helt riktig prins, men en vit bil och ett hjärta gjort av guld, de hade han. 

Han fångade upp mig när jag var vilse och lyckades på bara några dagar krama ihop mitt trasiga hjärta och leda mig på rätt väg igen. Han tog emot mig med öppna armar och höll mig nära, nära när hjärnan inte längre orkade tänka.

Just nu, två månader senare, ligger han med armarna runt min kropp och rycker till med jämna mellanrum i sömnen. Han är det finaste mina ögon sett och det värdefullaste jag hållt i mina händer. Han har visat mig vad äkta kärlek verkligen är och det jag känner för honom går inte att beskrivas med ord. Det är en kärlek så enorm, och att varje dag få den kärleken besvarad, det är mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Han är mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. 

Han har gett mig något mer att kämpa för, och jag skulle gå genom eld för den killen. Han har visat mig att killar inte alls bara är skräp (förlåt Penny) och att det alltid kommer något gott ur allt ont

Han är min värld, och utan honom är jag inte hel. Jimmy, jag älskar dig.
Visa fler inlägg