365 Dagar

Mitt hjärta är trasigt och jag har tårar som bränner innanför ögonen. Jag har förlorat något som betyder så mycket. Jag har svårt att se en morgondag och jag har svårt att sova, för jag vet, att när jag vaknar så kommer han inte vara där. Han ligger inte längre där bredvid mig och sover, han kommer inte komma hem efter jobbet och fråga hur jag mår. Han kommer aldrig mer pussa mig i pannan när jag sover och jag kommer aldrig mer bli beordrad att killa honom på ryggen. Jag kommer aldrig mer få se honom sitta och sjunga högt i bilen och han kommer aldrig ringa för att säga att han är påväg för att hämta mig. Han kommer aldrig  mer sitta i köket och skratta tillsammans med pappa och jag kommer aldrig mer få dra handen igenom hans hår. Alla dessa tankar gör så ont.

 

Den 1 maj träffade jag en kille som senare skulle komma och ta mitt hjärta med storm. Han har ett hjärta av guld och jag kan inte vara arg på honom, för detta är inget som någon av oss har valt eller planerat. Jag vet att han kommer komma långt här i livet och jag vet också att han en dag kommer göra en flicka väldigt, väldigt lycklig. 

Jag vill honom allt gott och han kommer alltid ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Jag vet också att jag en dag kommer kunna titta tillbaka på den här tiden och se att jag faktiskt tog mig igenom den. För det som inte dödar, det stärker.