Kanske en sekund. Kanske sjuhundrasextiotusen
Svettig springer jag upp för de där fem trapporna, som jag under sommaren sprungit upp för så många gånger. Jag stannar utanför dörren,drar några djupa andetag och säger till mig själv att inte gråta, innan jag tryckte ner handtaget. Där ligger han nyvaken, i samma soffhörn som jag de senaste månaderna har vaknat upp i. Jag vet vad han ska säga, jag vet det för att jag frågade honom samma tid för tjugofyratimmar sedan varför jag har så ont i magen. Han är tyst. Det är tisdag och jag har gråtit i prick fyra timmar och sovit i tolv sedan vi sågs senast. Jag vet inte hur länge han är tyst, kanske en sekund, kanske sjuhundrasextiotusen. Sen säger han det bara.
- Jag tror inte att det här kommer hålla i längden.
Och där, i just den sekunden faller hela min värld, i något som skulle kunna likna ett feldrag i jenga. Jag sjunker ner längst väggen och lägger huvudet i mina händer. Jag sa till mig själv att inte gråta, men jag gråter, panikgråter.
För mindre än fyrtioåtta timmar sedan låg jag på hans bröst. Han pussade mig på pannan och sa till mig att jag aldrig skulle förlora honom. Han strök med handen över mitt hår tills jag somnade, och åtta timmar senare vaknade jag av att han fortfarande låg tätt intill mig.
Och nu sitter jag på ett kallt trägolv med ett trasigt hjärta och viskar att han inte kan lämna mig, och då tittar han på mig, men säger inte förlåt. Han säger inte jag ångrar mig, vi ordnar upp detta, jag vet inte vad jag pratar om. Han säger bara jag vet. Jag vet Amalia.
