Hon som finns där i alla stormar
Musiken strömmar ut ur högtalarna. Runt om mig är det fullt av tomma ölburkar och fulla människor. Min solbrända hy börjar blekna och ute gör sig hösten påmind. En kyss på halsen, en bakom örat och nu sitter jag på ett kallt golv med tårar längst kinderna. Jag vet inte vem jag ska ringa, klockan är kvar över två en lördagsnatt och alla sover. Ändå tar jag upp telefonen och kollar igenom kontaktlistan, ringer upp dig och på två sekunder har du svarat. Jag hinner inte mer än be dig komma innan du står i dörröpnningar och letar med blicken efter mig.
Hur trasigt hjärtat än har varit. Hur ont ångesten än har gjort. Hur liten jag än har känt mig, så har du alltid stått där. Sida vid sida. Hållit min hand. Du har hatat med mig. Peppat mig. Tröstat mig och gjort allt i din makt för att få mig att skratta. När jag gråter, vrider du inte på dig och försöker byta samtalsämne, utan kryper närmare, kramar om mig länge och låter mig gråta. Ibland blinkar telefon av ett sms där du berättar hur stark jag är och att allt snart kommer vara bra igen. Ibland av ett sms där du undrar hur jag mår, bara för att du vill veta om min gårdag gick att andas i. Du är den som finns där i alla stormar, som står ut, som kramar. Och Emelie, jag tänker aldrig ta ett steg genom livet utan dig vid min sida. Aldrig.