365 Dagar

Du, så långt ifrån min vardag och verklighet. Med rufsigt hår och tredagars-stubb. Då tyckte jag om dig, för du lovade att aldrig gå. Du lovade att allt var på riktigt och att ingenting vi gjorde bara var för att. Du fick mig att vilja leva och du fick mig att le, samtidigt som allt med dig innebar en börda mina axlar inte orkade bära. Många nätter grät jag mig till sömns, för mitt hjärta visste att ingenting var här för att stanna, inte ens du. Jag ville tro på att jag hade fel, men det hade jag inte. För när sommaren var slut och verkligheten kom ikapp så fanns du en morgon inte längre där. Och tiden efter dig gjorde ont. Men det var något som var tvunget att få göra ont. För en dag fylldes jag utav kärlek igen, av någon som är så mycket bättre än du. En dag läkte mitt hjärta och en dag kom jag över dig.