Min kropp.
Förlåt kroppen för att jag inte tycker om dig. Förlåt för att jag var elak mot dig. Förlåt för att jag slog sönder dina händer. Förlåt för att jag lät dig svälta.
Förlåt för att jag tvingade dig att träna mer än du orkade. Förlåt för att jag aldrig lät dig säga ifrån.
Förlåt för att jag lät dig gå hela dagar utan mat och förlåt för att jag körde ner fingrarna i din hals. Förlåt för att jag grät dina ögon röda. Förlåt för att jag inte alltid varit så smart. Förlåt för att jag hatade dig mest av allt på denna jord, när du bara var anledningen till att jag levde.
Och tack.
Tack för att du lever.
Tack hjärtat för att du fortfarande slår. Tack benen för att ni orkar bära mig och för att ni orkar springa flera mil. Tack mina händer för att ni reparerar er efter alla slag mot väggar. Tack magen för att du nu säger till när jag är hungrig och för att du säger ifrån när jag är mätt.
Tack kroppen för att du håller mig varm och för att du orkar träna. Tack för att du börjar bli stark igen och tack för att du inte är trött hela tiden. Men det jag vill tacka dig allra mest för är att du inte gav upp på mig när jag förstörde dig som mest.
Det där är jag. Det är min kropp. En kropp som det alltid har funnits något att ändra på. Det har alltid funnits något som sagt att det inte är okej att se ut sådär. Att det där inte duger. Men nu får det vara nog. Det där är jag, och jag ska lära mig älska varenda liten millimeter av det där.
Den här hösten ser min kropp ut sådär - nästa höst kanske den ser ut på ett annat sätt. Men en sak är säker, den kommer aldrig mer bli hatad på. För den är anledningen till att jag lever. Min kropp. Min fina bästa kropp.