365 Dagar

Den tjugonde september tjugohundratolv ligger jag vaken i min säng och skriver detta. Huset är alldeles tyst och alla sover, men inte jag. Jag kämpar febrilt med att överleva. 

 

Under hela min skolgång har jag kämpat för att få passa in i det fack där "smala" människor får plats. Jag vaknade varje morgon med en ångest som stack likt knivar i bröstet och tankar om hur jag skulle gå tillväga för att nå mitt mål. Skulle jag spy, skulle jag svälta eller skulle jag tränar massor och äta noll? Vad jag än valde, så togs mitt liv mer och mer ifrån mig. Livsgnistan som alltid funnits där slocknade. Den sista tiden har jag inga minnen ifrån. Jag var inte medveten om vad som hände runt om mig, för jag la all min energi, fokus och tid på att låta rösterna i mitt huvud vinna. 

 

Men en dag, när jag inte hade kraft att resa mig ur sängen utan att allt blev svart, så insåg jag att jag var påväg att slitas ifrån livet. Det var inte såhär det skulle bli, jag skulle ju bara gå ner ett par kilo så jag kunde passa in. Men jag spårade ur någonstans på vägen. 

 

Resan tillbaka har varit tuff. Riktigt jäkla "jag-har-gjort-tre-marathon-och-fem-vasalopp" tuff. Men den har varit värd det och jag skulle göra det igen om jag var tvugen. Jag fick mitt liv tillbaka, och det är värt mer än allt. Idag mår jag bättre än någonsin och kan inte förstå hur jag tänkte där och då. Jag skulle aldrigaldrigaldrig låta mig falla tillbaka. Jag är tillbaka för att stanna.